Något kraxande i pastellfärgade hårband kan vi få oss till livs i soffan framför tvn. Icona Pop. Säg, räkmacke-vistelsen i I Love it följer bara ett led av många 'bra' radio- och spotifyspår ute i popvärlden, men integriteten lyder inga lagar, vilket gör bokningen aningen lyckad. Även om den redan nämnda dunderhiten I love it borde få understöd och sällskap av andra dängor genom konserten.


Girigheten faller under Magnus Ugglas befäl. I fjol skrev jag, med viss irritation, att det - helt bortom min förvåning - inte skulle vara omöjligt att se honom stå på scen som prioritet ett gällande Headline under nästa års gatufest.



Nu står vi här ett år senare. Magnus Uggla, en lurvig bikupe-frisyrslipade man - eller gubbe - inte högre än 155 cm lång, med texter om visslande starksprit, lördagsskinande tonåringar i korta kjolar och för sig som han vore kreativ städerska på Per Gessles högkvalitativa hotell i Tylösand. Uggla, 58, är väl den som sålt överlägset flest album av de bokade? Det konstaterande med viss fingervisning pekar väl på att han blir den största artisten att kliva upp på scen och hoppa för att synas ut till publiken, om det kommer någon..



Som salt i såren tillsätts amatör-Djs för skolflickornas chans till revansch för det lokala discots nykterhet. Är det ens åldersgräns? Ja, jag vet, 13 år, men legitimationskontrollen är väl inte lämplig. Så länge man betalar de där 995 kronorna vid insläppet, vill säga.



Onsdagen skulle kunna bli bra. För alla. Magnus Hellberg spelar. Sundsvall gungar säkerligen mer till Varför börja med sig själv när man kan rädda världen-cdn än till Petra Marklunds nya imitation av Kent, kontra Shake eller Style Of Eye. Dock återstår det 100 kronor, gärna i sedel, vid inträdesporten,. Något som inte alls är farligt i mina ögon. Då ska man också ha klart för sig att jag inte står som fader till 2-3 ungdomar som både vill gå in, äta något, dricka något och kanske köpa något. Äpplet faller inte långt ifrån trädet, sägs det.



Tidsmässigt, insläpp 19.00. Känns planerat, men när den redan nämnda Mange inte får briljera förrän 23.30 och många av hans åhörare - och avbildsskapare - jobbar på dagarna (läs 07-16) känns det absurt och än jävligare att inte scenen blir tillfredsställd av Sundsvalls egen drake tidigare. Petter kan leverera, men relaterar norrlänningarna till de stockholmsinspirerade texterna eller är det suset och bruset som klämmer sig fast som en tumör i hiphop-hemmen?



Torsdagen känns blyfattig. Lundell uppskattar jag, men livemässigt tvivlar jag på att han håller den klass som den påstått stora festivalen..förlåt, folkfesten, förtjänar. Är vi lyckliga nu lämnar förvisso kluven eftertänksamhet att grunna på, men i folkmassans ackumulation funderar man nog mer på vem fan det är som luktar svett än vad textraderna, som nu är Lundells signum, vill mäkla. Marklund blir inte bättre än i Så mycket bättre och Black Jack känns lika relevant som ett - eller fem - 22 kalibriga pistolskott i pannan.



En missljudande komposition finner vi inte lika tydligt som i fjolårets upplaga, men säg det som överraskar oss mindre än en vriden musikalitet som riktigt skär i benmärgen.



Teddybears, Maskinen och Nause skulle kunna bli intressant, åtminstone efter 10-12 Carlsberg a la blasköl i plastmugg. Festivalchock i terapi. Omorganisering och sponsorutveckling. Det är tydligt att ett generationsskifte under press men med framtidsplaner försöker resa sig och blomstra ut. Kuggarna sätter sig säkerligen i hjulet om några år, om festen överlever till den tiden.



Sommarens succé väntar istället till augusti då Tjackas mästerliga konsertfest går av stapeln. Håkan Hellström säger allt. Vi syns på Norrporten, även om jag med handen på hjärtat kan säga att jag kommer besöka matstånden för fantastiska luncher och, för att inte glömma att förtydliga, att jag - som inbodd i stadskärnan - vill vara med och bidraga till en uppståndelse från ett nära-döden-område, både för Sundsvall i allmänhet och Gatufesten i synnerhet.