Det skrämmer bara inte, det är något annat - något som inte går att ta vid. Det är känsligt, men ändå iskallt. Det är levande, men ändå dött.

Stundvis, lite titt som tätt - för ofta - tvingas jag se hur de sexuella överfallen väver in kvinnorna till fångar i sina egna kroppar, med livslånga trauman hårt fästa på näthinnan. Överfallen har blivit normaliserade i rutinerna: Vi läser tidningsartiklarna, konstaterar innehållet och fortsätter mot sportdelen och Zlatans nya framgångar som är lättare att ta på. Orden har blivit tyngdlösa i takt med att vi blivit omänskliga.

Debatten om vad de redan utsatta skulle ha tänkt på för att förhindra våldtäkten har kommit på kant med det realistiska. Bara det att ge intryck av att de som kan föhindra våldtäker, om de bara anstrände sig lite, är de utsatta, får mig att bryta ihop i skakande frustration. Jag vill inte slå, sparka eller kasta sten. Jag vill bara gråta.

Samtidigt tvingas jag hålla mig stark inför uppgiften att främja de mänskliga rättigheterna som nu duggar lätt mot kvinnorna likt bomberna föll över Hiroshima. För det handlar inte om moder jord, vårt lilla land eller någon dålig proveniens. Det är en global fallfärdighet, en etisk förblindelse i det närmaste utomjordiska atrocitet.

Jag vänder mina blickar mot Sydafrika, jag läser collegetidningar från USA, men jag fångas upp i Sundsvall, i Västernorrland, i lilla Sverige och tvingas frukta för mina nära tjejvänners orolighet på krogerna, på gatorna, lägst gathörnen, intill busshållsplatserna eller på bussen på väg hem från festligheterna.

Det tycks svårt att läsa klartext': att det inte handlar om smidiga trosskydd under hårt åtsatta kläder, än mindre att våldtäkterna oftast sker i mörker, av främlingar, men trots de rättsgräsliga "beteendemallarna" på hur man, som tjej, ska bete sig i ett utsatt läge, finns rädslan där. Inte alltid. Men den ligger nära. Vi kan känna hur den pulserad med hjärtat fast utanpå kroppen.

Med hjärtat i halsgropen ser jag det senaste halvårets nyhetsflöde översvämmas av den monstruösa patriarkala könsmaktsordningen. Det gör ont. Det hugger, det bultar, det ger mig ingen lugn och ro. Jag räds dess utbredning.

Men samtidigt vet jag att rouletten skjuter sig själv till slut. Någon gång, på någon plats, kan vi nog föra dialogen om sex, samtycke och våldtäkt, utan att behöva argumentera mot att det är kvinnornas ansvar att kontrollera gärningmannens handling, för tänk om det faktiskt är så att våldtäkten beror på våldtäktsmannen.