Sätt dig in i denna situation.

Du är ute och går. En bit framför dig ser du en medelåldersman som raglar över vägen. Du ser att han har kissat på sig och du förstår på hans gång att det inte kommer att gå bra - han kommer att ramla. Och mycket riktigt. Ganska snart ramlar han handlöst med huvudet mot trottoarkanten. Du är inte ensam att se det som händer. Ni konstaterar att han är berusad men att han lever. De flesta människor tittar på honom med avsmak och går sedan snabbt förbi

Vad gör du?


Några veckor senare är din gamla farmor ute och går. Hon har diabetes. Förmodligen har hon ätit dåligt. Hon får ett blodsockerfall och ramlar ihop. Någon hjälper henne upp och ringer ambulansen.

När farmor kommer hem från sjukhuset så är du ute och går med henne på stan. En man kommer fram till henne och frågar hur det gick. Han berättar att det var han som hjälpt henne upp och ringt ambulansen. Du ser på mannen och tycker väl att du sett honom förut. Det är samma man som du för tre veckor sedan såg ramla med huvudet mot trottoaren.

Alla ni som känner obehag nu är förmodligen såna som lämnade denna man liggande på gatan för att bara för att han var full.Kanske kände ni obehag av att smutsa ned er och kanske att han får skylla sig själv. Och det tror jag är ett ganska vanligt fenomen i Sverige. Det kan handla om en berusad person, det kan handla om att våga ringa polisen när du hör hur grannen slår sin fru, eller att försöka förhindra ett pågående rån. Det är nog ganska vanligt att många inte vågar eller inte vill lägga sig i.

I Dagens nyheters ledarsida den 16 maj 2011 berättar man om en film där rånare på öppen gata tvingar människor att lämna ifrån sig sina värdesaker inför ögonen på flera människor. Det finns en mentalitet som författaren kallar för "nånannanismen". Den går ut på att man förväntar sig att någon annan tar hand om problemen.

Ledarsidan berättar också om hur politikernas förslag att lagstifta för civilkurage togs emot negativt. Författaren menar att bästa sättet att öka civilkuraget är att alla människor känner ansvar för varandra.

Viktiga begrepp är civilkurage och ansvar. För mig är civilkurage mod att våga stå upp för människor i trängda situationer, att göra det som är moraliskt rätt, trots att det kan vara svårt, pinsamt eller farligt.

Ansvar är något annat.
För mig handlar det främst om vilket verb man sätter framför ordet. Att känna ansvar är lite annat än att ta ansvar. Jag tar ansvar för mitt liv, mina saker och mitt arbete.
Om jag känner ansvar för andra människor beror på vilket inställning jag har till livet och den värld jag lever i. Ser jag mig själv som en del som kan vara med och påverka så känner jag säkert ansvar. Ser jag min omvärld som något några andra tar ansvar för, så är jag en sådan som blundar för problemen och hoppas på att någon annan tar tag i dem.

En bild som passar bra in på detta är verket "Ansiktet" av Victor Habbick. Bilden visar på en människa eller kanske flera med en tom blick. Ett uttryckslöst ansikte betyder sällan att msn är redo att lösa problemen.

Så tänk på det när du nästa gång ser en nerkissad berusad man i dike. Öppna ögonen och se bortom alkoholångor och urin stanken. Mannen är kanske någon annans pappa eller farfar. Tänk också på att om du någon gång hamnar i problem så kanske det är just denne man som hjälper DIG.