Friheten är mig en sann vän som både står ett steg bakom och två steg framför. Min vän är friheten. Den skyddar mig med sin räckvidd och kräver mycker mer kamp av mig, än vad jag själv gör och borde göra.

Den är vacker, min vän, min kärlek och min frihet. Fast det var inte förän någon gång i mitten av mars förra året som jag förstod innebörden av att vara fri.

Jag och en vän gick till havet där isen hade börjat släppt från kanten och där fåglarna kvittrade som levnaden, den som var och den som skulle komma och knacka på.

En viss kyla hängde fortfarande kvar i luften. Blåsten och havets vågor slog mot kajkanten men åsynen av fuktig jord och gömt gräs avslöjade att våren hade börjat nalkas precis på den plats där vi satt. Vi hittade en något så när torr sten som fick agera parkett åt oss under vår vistelse vid havets kant där vi satt och lyssnade på fåglarnas kvittrande, vågorna som slogs mot båtarna och vinden som susade runt omkring oss.

Där satt vi i timmar och bara beskådade vattnets framfart utan att säga ett enda ord till varandra så nog lät det främmande när min vän tog till orda och sade ”Här är allting så himla tyst och fritt. Här finns inga måsten eller krav, vattnet svalkas precis som det själv vill utan att någon kan försöka kontrollera eller bryta det. Tänk om mitt liv var sådant, sa hon filosofiskt.

Jag valde att bara kolla in i min väns ögon och döm om min förvåning när jag där ser en glimtande och fuktig tår som ville släppa greppet och rinna ned för kinden. Men jag sa ingenting, jag tänkte inte ens på att jag skulle säga någonting, jag bara lät det vara.


Efter det fortsatte vår tysta stund och vi lät åter vattnet och vindens sus uppta våra sinnen. Men någonting av det jag nyss hade sett rinna ned för min väns kind störde min njutning. Kugghjulen började sakta men säkert rotera i takt med att vinden mojnade.

Om mitt liv ändå kunde vara sådant". Orden ekade i mitt huvud länge och väl medan jag sökte efter ett passande svar fick jag mig den idén att jag skulle blicka bakom mig och se staden jag håller nära hjärtat.

Det skulle jag aldrig ha gjort.

För mot horrisonten, den som låg framför mig, den som syntes, den som jag ville nå, den som kändes så nära men var så långt ifrån mina utsträckta händer, blev synen på höghusen, bilköerna och de röda stoppljusen där människor stod i flockar och väntade, till ett enigma omöjlig att förstå, som ett kassaskåp utan kod, helt omöjlig att få upp.

Att se sin stad i knipa med regler, med lagar, som fängelser där människor låses in med galler för fönsterna, det gjorde ont, verkligen ont, som ett slag under bältet ungefär, så jag vände tillbaka min blick.

Mitt i allt tänkade började min vän kasta ner stenar i havet. Jag hörde min väns inre monolog som räknade sten för sten som en efter en plumsade ner och lade sig på den kalla botten. Jag vet inte varför min vän räknade, jag var nyfiken på att få veta, men jag frågade inte.

Jag försökta, men jag kunde inte koncentrera mig till fullo på vad jag försökte tänka på, eller om jag ens försökte tänka på någonting. Det var som tomt i mitt huvud, och efter många timmar av tystnad från våra munnar valde vi att kliva in i verkligheten igen.



Fastän känslan som uppstod när vi satt där i tu man hand och såg ut över havets kanter, är någonting av det obehagligaste, men även någonting av det vackraste jag har varit med om, fastän jag inte riktigt kan beskriva den, vill, och kommer jag nog påminna mig om denna dag många gånger framöver i livet.

För trots vår tystnad och våra oåtkomliga tankar var vi nog ganska eniga om att alla människor, oavsett vad som händer och sker, alltid kommer att sträva efter frihet.