För många är det Gamla Stenhuset i Gästrike-Hammarby synonymt med Carl Adolf Murray, det är här han brukar ha sina mycket uppskattade utställningar om allt från händelser på Storsjön till Carl von Linné. Andra lite äldre personer minns Carl Adolf som den dynamiske, populäre kyrkoherden i Ovansjö församlingen. Att använda den slitna klyschan; Ovanligt pigg för sin ålder känns närmast som en underdrift när det gäller Carl Adolf Murray. Han är kvick i tanken och berättar med lika stor lätthet anekdoter från sin barndoms och ungdomstid som från tiden som kyrkoherde.
Den stilige 96-åring har dessutom en mycket påtaglig humor och självdistans som skymtar fram när han berättar.
– Jag hade aldrig drömt om att man kunde ha så mycket glädje av livet i den här åldern, jag är en mycket gynnad människa, säger han.
Vi sitter i vardagsrummet i villan i Gästrike-Hammarby. På väggen ovanför ena soffgruppen hänger två porträtt, det ena är av Carl Adolfs anfader som var kyrkoherde och invandrade till Sverige via Tyskland, men ursprungligen härstammar släkten Murray från Skottland.
Det andra porträttet föreställer tyske Murrays son. Han är Carl Adolfs farfars farfars far och var en känd läkare och professor på sin tid och dessutom vän med Carl von Linné.
– Han var faktiskt med när Linné avled, berättar Carl Adolf som häromåret hade en utställning om just Linné där han dessutom hade med de brev som Blomsterkungen skickat till hans anfader.
Carl Adolf delar för övrigt Linnés passion för växter. Både trädgården och hemmet är fyllt med blomsterprakt.
– Jag får snart inte plats på blombrädorna, säger Carl Adolf som förstås har både blomlådor och amplar lite här och var.
Blomsterintresset är så stort att han ett tag funderade på att bli trädgårdsmästare, men prästkallelsen var starkare. Istället har han ägnat fritiden åt trädgårdsarbete.
– Jag älskar att vara ute i solen och gräva, så och plantera och sedan få skörda. Det är underbart.
Blomsterintresset hade han redan som mycket liten och det syns bland annat på ett fotografi där hans mamma håller honom och hans bror Bertil i famnen.
– Jag frågade min mamma varför jag har en tulpan i handen, hon berättade att jag brutit av den i rabatten fast jag inte fick, berättar Carl Adolf.
Det finns fler bilder på Carl Adolf med sin älskade mamma, han beskriver henne som oerhört barnkär och det lyser igenom på de nästan nittio år gamla bilderna där hon står omgiven av sina sammanlagt nio barn.
Föräldrarna möttes i Uppsala dit Carl Adolfs mamma rest för att studera och lyssna till Nathan Söderblom som hon beundrade mycket.
– Hon trivdes väldigt bra med livet som prästfru och hon älskade barn, säger Carl Adolf som var den enda av de nio syskonen som föräldrarna oroade sig för när han föddes.
– Alla mina syskon var riktiga A-barn, det var bara jag som var liten och eländig. Barnläkaren i Stockholm som mina föräldrar konsulterade sa att enda chansen att rädda mig var att anställa en amma.
Sagt och gjort paret Murray hittade en amma, en kvinna som själv förlorat sitt barn. Amman bodde på prästgården i några månader allt medan Carl Adolf växte till sig.
– Jag har tänkt mycket på den kvinnan, utan henne hade jag inte suttit här i dag. Om jag fick träffa henne igen, då skulle jag ta henne i famnen och säga: Tack för senast, säger Carl Adolf och skrattar.
Han har delat upp sitt liv på nio decennier. I ett decennium bodde familjen i Hudiksvall där Carl Adolf gick i skolan, han säger själv att han inte var något klassens ljus, men att han klarade skolan ändå. Varje dag hade han sällskap med sin ett år yngre bror Bertil. Bröderna var som ler och långhalm.
– Jag brukade hålla min hand runt hans nacke och han sin runt min nacke och så gick vi så till skolan.
Bertil dog tyvärr ung. Trots att det gått 70 år sedan han gick bort blir rösten tjock när Carl Adolf ska berätta om honom.
– Han gick på Karlberg och utbildade sig till sjöofficer, en dag ringde de hem till mamma och berättade att Bertil blivit svårt sjuk. Han hade fått vatten i lungsäcken och en varinfektion. I dag hade man kunnat bota honom, det kunde man inte då.
Bara 25 år gammal avled Bertil Murray och han jordfästes av sin pappa och bars till graven av sina kadettkamrater.
Sin första tjänst som pastorsadjunkt fick Carl Adolf i Vänge i Upppland och därefter blev det Arbrå där han bland annat hade hand om konfirmationsundervisningen. För några dagar sedan höll han ett föredrag i just Arbrå och träffade då några av sina gamla konfirmander.
– Det var ett fantastiskt möte, sist jag träffade dem var de 14 år och nu var de gamla damer på 82 år, säger Carl Adolf och börjar skratta.
– Men, kallar jag dem gamla damer när jag själv är 96 år! utbrister han.
Det var också i Arbrå som han träffade sin blivande fru Märtha. Hon kom till församlingen som vikarierande kantor.
– Det var inte känslor på en gång, men jag blev fascinerade av denna kvinna som kunde spela med sådan glädje och inlevelse.
Två år senare hade känslorna växt sig starka och Carl Adolf och Märtha vigdes i Arbrå kyrka av Carl Adolfs äldste bror.
Tre barn föddes sedan, Margareta 1947, Bertil 1950 och Christina 1953. Och i dag har Carl Adolf nio barnbarn och flera barnbarnsbarn.
För 47 år sedan flyttade Carl Adolf och Märtha till Kungsgården eftersom Carl Adolf fått tjänst som komminister i Ovansjö församling. Vid 66 års ålder, då Carl Adolf var kyrkoherde gick han i pension.
Märtha gick bort för tio år sedan efter en längre tids sjukdom och Carl Adolf har valt att engagera sig i föreläsningar och utställningar i det gamla Stenhuset, granne med bostaden.
Varje år arrangerar han en ny utställning, även om han varje höst intalar sig att det nog inte kommer att bli någon mer.
– Mina barn brukar fråga mig vad jag tänker göra för utställning nästa år, men jag brukar säga att jag inte vet om jag lever då. I den här åldern är varje dag en gåva. Men det har blivit en utställning ändå.
– I vintras kom frågan upp igen och jag sa att jag inte hade planerat något, då så min son; Jag tycker att pappa ska berätta om sitt eget liv. Jag slog ifrån mig direkt och sa: Är ni inte kloka, är jag inte självisk nog som det är och vad skulle den utställningen heta – Ego!
Carl Adolf skrattar gott, men en utställning blev det och sammanlagt nio föreläsningar om hans eget liv.
Och material hade han så det räckte och blev över, för sedan han var 22 år har Carl Adolf skrivit dagbok. Det är 74 år av dagboksskrivande.
– Det blir en tre meter tjock bok!
Därför skrapar ett porträtt som det här bara lite på ytan av Carl Adolfs långa, händelserika liv. Men innan vi skiljs åt så är det bara en fråga som måste ställas och det är om han funderat på någon utställning för sommaren 2009.
– Den frågan får jag hela tiden … säger han och gör en lång konstpaus … Jag har väl funderat lite på att göra en utställning om mina möten med olika grupper av människor, säger han och ler.